Kemi

Vissa människor berör oss på ett vis vi aldrig trott var möjligt.
En kemi som är spänd som en ståltråd, lika synlig som solens strålar och som slår ner oss lika vasst och kraftfull som ett blixtnedslag.
Vad är det som händer med oss när vi berörs av en sådan person? och varför händer det inte med andra?
Är det så simpelt mänskligt att kroppen lurar oss att vilja ha något onåbart, något vi i våra vildaste drömmar inte kan få? och om vi får det, försvinner all magi lika snabbt som blixten slog ned?
Att försöka glömma en sådan kemi har visat sig näst intill omöjligt.
Den sitter som en liten Djävul på axeln och talar om att ingenting är lika kemiskt, inget lika kraftfullt och att hur många varv runt jorden man än springer, så hinner den ikapp.
Kanske får man bara acceptera att vissa kemier - vissa människor har tagit en bit av ens hjärta.
Inget kan ge det mig åter, inte ens tid.
Det betyder inte att man blir en dömd Runaway Bride för resten av sitt liv.
Kanske får man bara acceptera och sluta jämföra.
Har man tur har man ett Hjärta stort nog att det kan delas.
Så en vacker dag är Djävulen på axeln inte fullt så högljudd, utan har lagt sig till ro långt långt in i oss.
Kemi är ett lustigt fenomen.
Och ingen kontroll har vi över den.
Vi människor har inte så mycket kontroll över någonting alls.